0
PSG's guldjakt
Höjd stjärnglans i Ligue 1
Om det inte vore för PSG:s minst sagt galna sommar har det egentligen varit en så kallad "stilly season" i trikolorens hemland.
Men det har förstås kommit i skymundan då alla - verkligen alla - har pratat om Paris Saint Germain under halva sommaren. Säga vad man vill om de qatariska ägarnas franska toksatsning (värvat spelare för över 400 miljoner kronor) men faktum är att den kan göra Ligue 1 gott.
Utanför Paris vill man förstås undvika en ny ligadominant som Lyon (vann sju raka ligatitlar mellan 2002 och 2008) men PSG:s omvälvande sommar har inneburit att världsklasspelare som Javier Pastore har avfärdat självaste AC Milans intresse för att skriva på för den franska huvudstadsklubben. Då tittar världen helt plötsligt. Inte bara du och jag. Men de perifera fotbollssupportrarna - de som inte har hittat till Ligue 1 förut.
De franska fotbollsstofilerna och de inbitna nördarna (du och jag) behöver förstås inte ett nyrikt köpeslag för att bli franskt fotbollskåta. Men det är precis vad periferisupportern behöver. En kul och spännande satsning.
Ge PSG fem år. Då har de i alla fall vunnit ligan två gånger och spelat två kvartsfinaler i Champions League. Ägarna förväntar sig visserligen mer. Men konkurrensen i Ligue 1 är mördande. Det kommer PSG och sportchefen Leonardo att få erfara.
- Marseille har Didier Deschamps och den mest balanserade truppen.
- Lyon jagar revanschen till världens ände.
- Lille fortsätter att bubbla i baksätet och har ersatt sina förlorade söner (Yohan Cabaye och Gervinho) på ett ypperligt sätt (Benoīt Pedretti och Dmitri Payet).
PSG kommer att vara bra liksom spännande. Men de kommer att få det svårt.
För er som inte gillar denna nyrika satsning rekommenderar jag ändå parisarnas hemmapremiär ikväll. Mot Lorient. Anledningen heter Kevin Gameiro. Kolla så förstår ni varför.
Adieu
Henry med ryggsäck
Bäst och osynlig
Såhär mitt i landslagsuppehållen världen över var jag - och min flickvän (lojal som hon är) - på en match i New York för tre dagar sedan.
Mellan New York Red Bulls och Columbus Crew (1-1).
Hasse Backes "Viking Army" (som laget kallas av de mest rödnackade supportrarna) anfördes av ingen mindre än Thierry Henry. Detta monstrum till anfallsspelare. Han var, likt tiden i Arsenal och dåvarande geniet Dennis Bergkamp borträknad, bäst av sina lagkamrater.
Han var lika bra som han var osynlig. Hela matchen igenom.
Allt som Henry gjorde var genomtänkt, planerat och till ingen nytta. Det var tydligt att Henry var överlägsen sina lagkamrater och sitt motstånd. Men vad hjälpte det när han var tvungen att spela med en ryggsäck i form av flera mindre väl skolade lagkamrater?
Vad gör en 40-meterslöpning för nytta utan en läckert levererad framspelning?
Vad gör en fräck mottagning med klacken och en passning direkt i djupet när anfallskollegan inte kan kontrollera bollen i för hög hastighet?
Ingenting.
Red Bull Arena ligger egentligen utanför New York, närmare bestämt i den industriella förorten Harrison. Arenan, som tar drygt 25 000 åskådare, såg ut som ett futuristiskt rymdskepp på en sedan länge utslagen åker. På andra sidan vägen låg flertalet rostiga byggnader som påminde om en forntida stålindustri. Till höger om arenan låg en gammal lada. Faktiskt.
Faktum är att Henry kändes lika malplacé på planen som arenan gjorde i det förhistoriskt industriella området.
Bra. Till och med bäst. Men till vilken nytta?
Monacos öde beseglat
En sjuårig helvetesresa
Igår spelades den klart. Ligue 1. En sista omgång med ett katastrofalt resultat för AS Monaco.
Hoppet levde in i det sista men när Lyons Pape Diakhaté gav gästerna ledningen i den 70:e minuten såg det mörkt ut. Inte blev det heller bättre när Petter Hansson och hans lagkamrater fick se Lisandro Lķpez dundra in 2-0 på halvvolley något senare.
För sju år sedan spelade Monaco final i Champions League. Då med spelare som Ludovic Giuly, Jérôme Rothen, Patrice Evra, Gaël Givet, Fernando Morientes, Sébastien Squillaci, Dado Prso och Emannuel Adebayor. Ett lag i världsklass.
Nu. Sju år senare. Åker laget ur Ligue 1 med spelare som Stéphane Ruffier, Petter Hansson, Nicoals N'Koulou, Mahamadou Diarra, Park Chu-Young, Pascal Feindouno, Lukman Haruna och Sébastien Puygrenier. Inte heller ett dåligt lag.
Klubben från det lilla, sydfranska furstendömet kommer att få det tufft i Ligue 2. Konkurrenskraftiga klubbar som Lens, Le Mans, Nantes och Metz kommer att utgöra motståndet. Dessutom kommer majoriteten av ovanstående spelare söka sig någon annanstans. För, ärligt talat, vem vill spela för en klubb med utdaterade meriter och med en frånvarande publik?
Ända sedan Champions League-finalen i Gelsenkirchen för sju år sedan har det gått utför. Helvetesresan har fört Monaco längre ner än väntat. Frågan är bara när den tar slut?
Lille är värda sin fest
Men baksmällan kan väga tungt
I lördags blev det klart. 2-2 borta mot PSG räckte för att Lille skulle krönas som ligamästare för första gången på 57 år.
Vi har fått uppleva en fantastisk resa med de nordfranska mastifferna från säsongens början till slut. Vem hade egentligen trott att lilla, pittoreska Lille skulle stå som franska mästare i slutskedet på säsongen?
Inte jag i alla fall.
Inte Jean-Michel Aulas, Didier Deschamps, Claude Makélélé eller det franska folket heller. Lille är Frankrikes lag den gångna säsongen. Kanske till och med Europas.
Guldet är en överraskning och klubben är värd all den fest som har tagit plats intill den belgiska gränsen de senaste dagarna.
Lille gjorde lite klyschigt nog det omöjliga. I kamp med franska giganter som Marseille, Lyon och PSG var Lille kort sagt bäst. Överlägset bäst.
Segern i Ligue 1 räckte dessutom inte. Rudi Garcia och hans mannar håvade även in Franska Cupen. Imponerande. Äckligt imponerande. Anledningarna till guldet är många:
- Mickaël Landreau har överträffat sig själv.
- Mathieu Debuchy är en av Europas mer spännande högerbackar.
- Adil Rami. Bara en i raden av många franska mittbacksgiganter.
- Aurélien Chedjou har slagit igenom på allvar.
- Den oöverträfflige Yohan Cabaye har varit navet på mitten.
- Ludovic Obraniak har avgjort matcher som aldrig förr.
- Rio Mavuba är återigen redo för ett äventyr i en större liga.
- Gervinho har varit jämnare än någonsin.
- Moussa Sow är årets värvning.
- Rudi Garcia är årets tränare.
- Eden Hazard...
Ja, Eden Hazard. Vad ska man säga om honom? Denna unga, lovande, blixtrande och belgiska trollgubbe som lever upp till sitt förnamn. Han kan bli precis hur bra som helst. Till och med bättre.
Klubbens ordförande Michel Seydoux har lagt en stabil grund för framtiden. Spelarna finns där, tränaren också liksom snart den nya arenan.
Hela sommaren kommer dock att handla om att undvika en baksmälla modell tyngre. Den kommer att handla om att behålla resurserna klubben har. För om någon försvinner ur detta individuellt skickliga lagbygge är mer än mycket förlorat.
Festen är över och baksmällan har bara börjat.
Á Bientôt
Äckligt nära nu
57 års väntan snart över
Lilla nordfranska Lille vann Franska Cupen i lördags med 1-0 mot huvudstadslaget PSG. Föga förvånande då Lille har varit säsongens lag i Frankrike.
Cupen var Lilles första titel sedan samma turnering bärgades 1955. Hjälte den här gången blev franska polacken Ludovic Obraniak som avgjorde finalen med matchens, i princip, sista spark.
Första titeln på 56 år - check!
Första ligatiteln på 57 år då? Den kommer kanske redan till helgen. Efter Gervinhos avgörande 1-0-mål på Stadium Lille Métropole igår hemma mot Sochaux ser det onekligen ljust ut. Ligatiteln är nära nu. Äckligt nära.
Med två matcher kvar har Lille sex poäng ner till regerande mästaren Marseille. Sex poäng och åtta måls bättre målskillnad.
Såhär ser det ut i Ligue 1:
1. Lille 72 36 20 12 4 63 32 +31
2. Marseille 66 36 18 12 6 58 35 +23
Och såhär säger Lilles lagkapten Rio Mavuba till fransk press:
"Endast en katastrof kan hindra oss från att ta titeln nu."
Jag gillar inte att använda uttryck som "katastrof" när det handlar om sport. Men jag förstår Mavubas andemening. Och jag håller med.
Egentligen kan ingenting hindra dem från att ta sin första ligatitel på 57 år. Denna lilla, magiska, nordfranska, på gränsen till belgiska förening. Les Dogues.
Det stora hindret är PSG. Som vill ha revansch. Som Lille möter i Paris igen på lördag. Men vill de spela guldet i händerna på ärkerivalen Marseille? Marseille som spelar hemma mot Valenciennes.
Två veckor senare (Champions League kommer emellan) avslutar Lille hemma mot Rennes. Marseille gästar Caen. Två, på pappret, tuffa uppgifter väntar för Lille. Men guldet säkras till och med vid en ynka, liten pinne.
Den kapaciteten har Lille. Definitivt. Men avslutningen blir inte mindre dramatisk för det.
57 års väntan är evinnerligt lång. Att då behöva vänta till lördag för att vinna ligan känns ännu längre.
Två dagar kvar.
En evighet.
Á Bientôt!
Vinnarnas kväll
PSG mot Lille
Nyss hemkommen från de parisiska stråken, de flanörvänliga kvarteren, det pretentiösa röda vinet och den fanatiska franska fotbollen är det inte konstigt att man längtar tillbaka.
Att man vill vara där ikväll.
På Stade de France. Franska cupfinalen mellan PSG och Lille. En van cupmästare mot en liten nordfransk uppstickare som ser ut som en potentiell säsongsdominant.
Fantastiskt.
Vive la France
Konst i kaoset
Mitt i allt det negativa. Mitt i all rasism så var jag där. På PSG - Nancy. Långt ifrån fullsatt. Men ändå magiskt. PSG-publiken liksom lagen för dagen bjöd på en på förhand oanat makalös underhållning.
Det saknades drygt 10 000 personer för att fylla Parc des Princes igår. Ändå var ljudkulissen högre än vad jag upplevt på självaste Giuseppe Meazza.
Varje gång Nancy hade bollen möttes de av en visselorkester värdig alla världens konserthallar.
Varje gång PSG anföll stöddes de av klackens fanatiska ramsor.
Matchen då? Fyra mål (2-2), två utvisningar (en i vardera laget), ett bortdömt 3-2-mål, två stolpträffar och en frispark i ribban. Ett konststycke mitt i allt kaos.
Rasistskandalen till trots blir inte fotboll bättre än så här.
Vive la foot
Vive Ligue 1
Vive La France
Fransk fotbollsrasism
Svarta tider för Frankrike
Dessvärre har det undgått många. Låt oss säga en halv fotbollsvärld. Att den franska fotbollen har nått sitt absoluta lågvattenmärke.
Normalt sett skriver och talar jag om Ligue 1. Idag och sedan en vecka tillbaka handlar det om det franska fotbollsförbundet.
Som Mediapart och andra franska medier kunde avslöja förra veckan stämmer det att det franska fotbollsförbundet har uppmuntrat nationens alla ungdomslandslag samt akademier att införa en kvot gällande mörkhyade och arabiska spelare. Invandrare med afrikanskt och arabiskt urpsrung skall hållas nere till 30 procent.
Vidrigt. Rasistiskt. Osmakligt.
Ironiskt nog har det rasistiska franska fotbollsförbundet skapat dessa "mörka tider". För att inte säga "svarta tider".
När till och med den sympatiska nestorn Laurent Blanc står bakom dessa rasistiska uppmaningar är det tragiskt. En fotbollstragedi utan dess like. Serie A:s korruptionshärva "Calciopoli" i all ära men fransmännen har överträffat sig själva den här gången. Att medvetet införa rasism i de franska fotbollsskolorna är både lågt och smutsigt.
Anledningen till att de afrikanska och arabiska invandrarna inte ska tillåtas mer utrymme i plantskolorna är att många andra generationens invandrare har valt bort Frankrike när det kommer till landslagsspel. Men ärligt talat. Vem klandrar dem? Varken Frédéric Kanouté eller Karim Ziani hade platsat i Les Bleus så varför ska de då inte representera Mali eller Algeriet då?
En annan anledning sägs vara det franska tumultet under VM i somras. Där de mörkhyade spelarna enligt fotbollsförbundet skall ha startat revolten. Med Patrice Evra och Nicolas Anelka i spetsen. Hurrah! säger jag. Låt dem revoltera. För det är trots allt vad den franska stoltheten bygger på.
Á Bientôt
Att bli ihågkommen
En final med två ansikten
Ikväll på huvudstadens Stade de France avgörs ligacupfinalen. Den mellan regerande mästaren och uppstickaren. Den mellan Didier Deschamps och René Girard. Den mellan Marseille och Montpellier.
Ligacupfinalen för en klubb av Marseilles dignitet är egentligen inget speciellt. Klubben vann förvisso samma cup för ett år sedan. Som ett slags pålägg till ligasegern. Men en klubb som Marseille kan inte nöja sig med enbart seger i ligacupfinalen. Det är som att Manchester United skulle nöja sig med blott seger i den engelska motsvarigheten Carling Cup. Det håller inte och det räcker inte. Endast de mest förlåtande fansen skulle förstå.
Så finalen för Marseille ikväll är bara en apéritif på vad som eventuellt komma skall. Nog om det.
För Montpellier Hérault Sport Club är det en helt annan sak. För Montpellier är finalen en chans att gå till historien.
Klubben har aldrig varit i en ligacupfinal och i prisskåpet är det glest besmyckat. Endast 1929 och 1990 vann Montpellier Franska Cupen. Inget mer.
Montpellier har varit en frisk fläkt sedan återkomsten till Ligue 1 för två år sedan. Även om laget inte har profiler såsom kvällens motståndare Marseille så återfinns guldkorn i form av burväktaren Geoffrey Jourdren, bosniska försvarsgiganten Emir Spahic, chilenska landslagsfältaren Marco Estrada, vindsnabba nigerianen John Utaka samt egenfostrade stjärnskottet Karim Aīt-Fana.
Tränare René Girard har hyllats för sitt snille och inte konstigt är det i och med att Montpelliers klubbhus ligger på adressen Avenue Albert Einstein 34070.
Trots detta är Marseille spelbogalens favorit. Men Montpellier är alla andras. Om man bortser från det faktum att Laurent Blanc fostrades i klubben är staden Montpellier faktiskt mer känd för sitt universitet än någonting annat.
Kvällens match betyder på ett sätt allt och inget.
Bonne chance!
TV-tips:
Ikväll: Marseille - Montpellier 20.40, TV10
Söndag: Lorient - Lille 21.00, TV10 & Viasat Fotboll
Framtidstro
- Allt handlar om att tro -
Naturgräset är min kyrka och fotbollen är min gud.
Vad är din?
Oavsett tro, religion och övertygelse är du här av en anledning.
Fotboll.
En sorts fotboll som du tror på. Det kanske inte är Lille du hejar på. Men du tror i alla fall. Och varför inte?
Det återstår åtta omgångar av Ligue 1. Det är klart man tror. Fråga bara Didier Deschamps. Han tror. Han tror som aldrig förr till och med.
- Jakten på titeln fortsätter fram till slutet av säsongen. Vi fick en poäng senast (2-2 mot Toulouse) och kan fortfarande få 24 poäng till innan ligan är över, sa Deschamps efter förra helgens kryss.
Han har ju rätt. Den gamla bullterriern. I jakten på mastifferna (Les Dogues) sladdar Marseille bara tre pinnar efter. Deschamps har rätt att tro. Marseille har rätt att tro.
På andra håll i Frankrike har man redan gett upp. I alla fall delvis. Istället för burleska uttalanden om titeltro har PSG:s tränare Antoine Kombouaré siktet inställt på kommande säsong. På Nicolas Douchez. Rennes 31-åriga målvakt. En av ligans mer prominenta burväktare.
En övergång som är långt ifrån omöjlig. Douchez kontrakt går ut i sommar. En affär passande PSG.
Medan Kombouaré hoppas i smyg har huvudstadslagets supportrar inte slutat tro. På söndag vallfärdar de till katedralen i Paris. Och då menar jag inte Notre Dame. Jag menar förstås Parc des Princes. PSG och Lyon kommer att hålla högmässa och vinnaren har all anledning till tro. Till religiös fanatism.
För den som förlorar väntar med största säkerhet svordomar i kyrkan. På Parc des Princes.
Ā Bientôt
TV-tips:
Lille - Bordeaux, ikväll 21.00 på TV10 & Viasat Fotboll
PSG - Lyon, söndag 21.00 på TV10 & Viasat Fotboll
Spelhörnan 84 miljoner i super-jackpotten
Spelhörnan Lurade döden - vann 130 miljoner
Spelhörnan 100 000 kronor - busenkelt
Spelhörnan JUST NU: 70 miljoner i jackpott
Spelhörnan Gömde mångmiljonvinst - i bh:n
Allsvenskan Nyckelspelarna på väg att lämna
Allsvenskan Alvbåges framtid fortsatt oviss
Landslag "Givetvis borde jag vara med"
Allsvenskan Nordfeldt - Dembos ersättare?
